Album 8: Cornelis og Jack Vreeswijk

«Somliga säger vi lever i evighet

Fast döden är det sannaste som de vet

Andra säger lyckan finns i ett ögonblick

Fast de aldrig hann ifatt det de fick»

Poet og trubadur Cornelis Vreeswijk. Hans talerstol var en barkrakk, en båt, et fortau, en blomstereng eller pr brev. Jeg får hans personlige ord. Han er fortrolig, men det er mellom linjene jeg føler det egentlig står. Vreeswijk sjøl er en ekte skald, som betrakter livet både før, under og etter den store festen. 

«Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill

Om du står långt ifrån eller tätt intill

Vi spar alla lögner till morgonen efter

Och reser de glas som föll under festen»

Cornelis var ikke nådig med de høye herrer som skrittet over andre i nypussede kalosjer. Han var stø som et fjell i sitt menneskesyn.

«I kärlek och hat, fiende, kamrat

Glädje och sorg, hydda och borg

Tar vi ett kort på barnen i sommartid

När de dansar, när vi dansar

En stund på jorden»

Linjene er fra Sommarkort. Jeg hører den ofte på radio og da blir det sommer i kroppen. Men den er mer enn en feelgoodsang. Påminnelsen om Memento Mori gjelder alle.

Jeg blir lett med på krogen for å trøste polaren Pär og svinge beger med Fredrik Åkare i visshet om at dette blir sent. Jeg ser lett for meg Ann Katarin Rosenblad og er med inn i hønsegården i sterk empati for Agda. 

Og hvem har ikke hørt et ørlite Hejpådej fra mørket gjennom teksten til Somliga går med trasiga skor. Cornelis synger for oss medborgere som er født med en helt vanlig skje i kjeften og som aldri kommer til å dekke på med sølv om vi fikk det pælma etter oss. 

«Vem bryr sig om hur dagarna går?

Dom vandrar som dom vill.

Medborgare, om etthundra år

finns du ej längre till.

Då har nå´n tagit din stol

- det vet du inte av.

du känner varken regn eller sol

ner i din mörka grav»

En annen favoritt med Cornelis Veeesvijk er Deidres samba. Jeg danser samba under månen nede på stranden med havet til venstre. Lukter god og jag tål att tittas på. Så sanselig. Men som så mange andre av Cornelis Vreeswijks tekster er denne også høyst sosialpolitisk og minner oss om at denne sølvskjea er det flere som ikke har. 

«Mellan Playa de Flamenco

Och det fagra Ipanema

Finns de rikas heta stränder

Men de fattiga i Rio

Bor högt över alla andra

Högsta berget bor jag på

Vinden svalkar och solen bränns

Och där finns sorg som inte känns»

Han ble bare 50 år, men etterlot seg store skatter. Blant annet Jack Vreeswijk. Det første jeg hørte av han var Gull är död (av Cornelis). Jeg fikk frysninger fra hæla og opp. Han følger sin fars nære måte å gå inn i teksten på, men Jacks stemme har en dimensjon til i tillegg til å være utenomjordisk vakker. I den fanger jeg undertoner av det nære forholdet til Sveriges nasjonalskald og overtoner av egenart. 

Jeg følte av en eller annen grunn ganske fort at jeg hadde funnet en manifestasjonen av den sjelelige storebroren lillesyrran og jeg alltid har ønsket oss. Og jeg er sikker på at denne samtalen kunne ha skjedd:

- Jack, jeg skjønner ingenting av dette livet.

- Nej men va fan, kom och sett dej så tar vi en bärs och en sigg i stället.

Og da skulle vi ha snakket om alt og ingenting i visshet om at et møte er et møte uansett hva som sies.

Der Cornelis synger innenfra, betrakter Jack. Han formidler gjennom kroppen der far bruker poesi. Hør Underbart fra plata med samme tittel. «...det gjör ondt at minnas så jag minns ingenting».

Jack viderefører fortellertradisjonen. Håper det kommer mer eget fra hans penn. Om han velger det bort så kan han gjerne få komme til meg på en bärs og en sigg så kan vi snakke litt om det.

I stedet for å ta med et platecover legger jeg ved en video. Det er bare et bilde gjennom hele sangen. Men det bildet uttrykker mer enn jeg kan trøkke inn i dette innlegget her.